Nu hade hon väntat ivrigt,
det kunde jag strax förstå.
Hårt tog hon min hand och
sade: se, nu blommar den ändå.

Det var hennes gamla kaktus -
Jag trodde det knappt var sant:
mitt i den mörkaste tiden
blommade den så grant.

Nu blommade den - för döden.
Det visste vi intet om.
Mor var lite krasslig i
halsen - som alltid när
vintern kom.

Nu låg hon till sängs men
sade: jag känner mig nästan bra.
Så eget att kaktusen blommar -
vad var det jag sa!

Ja, svarade jag - så eget! -
Så fick du ju rätt till slut.
Det visste jag ej att en kak-
tus kan ta sej så vacker ut.

Vi hade ju haft den länge,
jag trodde den hörde till dem
som aldrig blomma i världen -
Nu stod den där i vårt hem.

Och systrarna mina kom städes,
de ställde sig ock att glo
och sade: att kaktusen blom-
mar det kunde vi aldrig tro!

Nu lyste den så för döden -
stilla och klart och kort.
En ökenblomma gav sol i vårt
hus när vår gamla mor gick bort.