Då reste du långt över tusen hav
och långt bortom dimmig måne.
Men i byn har du hedrats med marmorgrav
där man ristat de ting som ditt signum gav:
Dina gycklarbjällror,
din pilgrimsstav
och din längtans blå anemone.

Människan sitter vid Diktens port;
hon talar om allt vad stort hon gjort
och allt vad stort hon ska göra.
Och solen lyser och skyn är blå.
Vem skrattar då
och vem vill håna och störa.
Förunderlig är hon att höra.

Människan sitter vid Diktens port
som hon alltid har gjort.
Hon sitter med uppdragna ögonbryn
och ser mot skyn.
Hon kommer ihåg när da Vinci skrev
i Firenze om svalornas flykt ett brev.
Hon var med när Benvenuto Cellini log
och när Vasco da Gama mot Indien drog.
(Hon minns som igår den dag i maj
när man segel beslog vid Caliout kaj.)
Så mycket är det som människan minns,
bild trycker på bild bak ögats lins
och ibland får hon svårt att hålla isär
vad som var och är.
Baal och Molok känner hon till,
tempel och pyramider
och mångt som vandrat i natten vill
och gråter och illa kvider.

Människan sitter vid Diktens port,
hon är kommen en gång från okänd ort.
Hon har gått genom piska och pest och
brand och ökensand.
Ondska och blod har följt henne åt
till cirkusglädje och ödslig gråt.
Men dröm och syn har hon också med
som en fågellåt över alp och hed,
som envist dallrande sång om ljus
kring frusna källor och döda hus.
Besynnerligt vrång blev människans färd
i det som vi kallar guds vackra värld.

Dock kunde vi ock berätta
och klamra oss fast vid detta:
att allt som är gudalikt och stort
och som tänder till eld
det har Människan gjort.
Hon har räknat stjärnornas vägar och år
där de stumt i den ändlösa rymden går.
Hon sitter vid instrument och bestick
och själv är hon bara ett ögonblick.
Själv är hon bara ett bloss i vind,
ett födsloskri och en fårad kind.

Tröstlösa dagar, när himlen är grå,
grå som ens själ och man känner sej så
innerligt ensam och mätt på att leva,
mätt på att skratta och ljuga och spela
känslor man aldrig förnummit och känt,
- tröstlösa dagar, som återvänt!

Tröstlösa dagar, vars slagor slå
sommarens blommor till halm och strå,
dimgråa timmar när ledan sitter
tung vid ens sida och dödens glitter
är i ens öga och lyser på allt
söndersmulande, klart och kallt...

För din skull var det längesedan kinderna blev heta:
flinkt knäpper jag din bjällra på och dansar för din fot,
du Lögn som lär en människa vad det är gott att veta
och strålar som en stjärna alla vise män emot.

Du smyger, ack du smyger... och i tidningar bland knutarna
far du som en virvelvind och skriker överallt-
De fattiga dem krymper du så löjliga i trutarna
och böjliga i ryggarna för sovel och för palt.

Väl mött i stenbeläten vi på höga kungasäten i
vår vördnad exponerar på den minsta lilla plätt,
du Lögn förutan vilken en Napeleon, förgäten, i
alla sina dagar haft bekymmer för sin tvätt!

Jo: är du än så liten när du rör dej i skandaler och
aldrig hört på maken till det här som någon gjort,
så var du dock en vinge under helgonens sandaler och
försålde deras knotor i rättfärdighetens port.

Du väktare och klämtare för äran och nationerna,
du gode gamle skämtare, nog stod du väl på kik
och skrattade åt grodorna som ramlade från tronerna
och alla stackars djävlarna man samlade som lik?

Som sagt: nu vill jag sälja dej min tunga och min luta,
min luta ska du veta, fast det är nu en gitarr-
Du Lögn, vi ska nog klara oss vi två och jag ska tjuta
din storhets höga visa jämt och vara dej en narr!

Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör...
Det säjs att en stjärna ska falla
var gång när en människa dör -

Lyhörd är nätternas kyla
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla,
som hundarna yla för lik,

änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd -
- Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.

Mitt hjärta, sa jag, var ditt.
Ditt hjärta, sa du, var mitt.
Och vackert du tyckte det lät
att gråten var min när du grät.

Så bytte vi ord och rim.
Klokt gifte du dej till slut.
Och jag har procent av Stim
och lever precis som förut.

De flänga och de gno och gny
tills de stupar i sitt lyckospring.
Det är vanskligt med ett x och y;
vilket glimtar ur så många ting.

För en makt som kunde allting ge
gavs väl aldrig någon ro och rast.
Se, här fattas det en chiffonier
och där ropas det på sopnedkast.

Ja, människor de gno och gny,
fastän sällan tar de lyckan fatt,
ity lyckan är en tjuv i by
och hon stryker som en juninatt.

Hon kommer när vi alls ej vet,
ty det passar henne oftast så,
och hon skalkar med sin hemlighet.
- Men poeterna har sagt att två

två människor kan lyckan nå
där aldrig någon helt allen:
Vill Kärleken till stugan gå
då blommar både köld och sten.