Nu går jag här alltså och svälter,
jag går här och tittar ner...
Jag går här i gränden och svälter
och tänker på nattkvarter...

Det regnade visst ett par timmar
i morse, det är litet slam
i rännstenens smala och rutiga
remsa av makadam...

Nu går jag här alltså och svälter,
och mörkt är vartenda hus...
Kaféskylten bara som lyser
gult elektriskt ljus...

Jag går här och går bara,
så säjer jag: jävla slask!
Jag går här och sparkar med foten
en påse, en tändsticksask...

Så kommer det någon och tigger.
- Bah... sjöman... det ljuger du!
Så stannar jag här, och här ligger
ett brev som man rivit itu...

Vad var det för brev, vem skrev det,
och varför ligger det här?...
Kanhända det skrivits av en som
håller en annan kär...

Kanhända det doftar av rosor,
och blommor av alla de slag?
Kanhända det var ett par glosor
om barnuppfostringsbidrag.

Ett brev det kan vara så mycket,
ett brev det kan vara från
en gammal och hjälplös mor till
sin ende och älskade son.

Han rev det väl sönder så där som
det brukas ibland: vadå!
En gest som man gör bland kamrater
och tar sig en bärsa på -

Ett brev det kan vara så mycket,
så mycket man aldrig vet...
- Men nu är väl klockan tolv snart,
då stänger de visst kafét!